Svenska storheter och trilskande tunnelbana

Som svensk är man ganska liten i världen och man blir alltid lika glad och stolt när något svenskt uppmärksammas i utlandet. Tiden är visserligen förbi när man imponerades (chockades?) av IKEA:s framfart i världen – det finns f ö tre IKEA här i Berlin och nr fyra ska snart öppna – eller av det faktum att Tetra Pak verkar ha tillverkat åtminstone varannan juice- eller mjölkförpackning man ser. Men man blir alltid lika glad och överraskad – Jante håller hårt i oss – när svensk kultur tas emot med öppna armar. Visst är det exempelvis fascinerande att svenska deckarförfattare kan lyckas så bra i England, när deras egna författare överlag är mycket bättre!

Nåväl, tillbaka till Berlin. Just nu är stan fullkomligt tapetserad med reklam för Måns Herngrens film Männer im Wasser (Allt flyter från 2009) som gick upp på biograferna i veckan. Synchronschwimmen statt Midlife-crisis heter det på affischerna. Tidningen Tip gillar den och ger två fyllda cirklar i betyg, vilket är det näst högsta på deras sexgradiga skala.

Svenska män i Berlin.

Nu till något mindre roligt. U-bahn! Tillsammans med S-bahn utgör den stadens blodomlopp och eftersom man är van vid att det alltid funkar (vi är ju i Tyskland, saker funkar här), blir man desto mer frustrerad när det inte gör det. Det händer varje kväll, ibland flera gånger, att tåget bara stannar, på en station långt innan man tänkt stiga av. En myndig tysk stämma förklarar frankt i högtalarsystemet att det här är tågets ändstation och hade man tänkt åka längre än så här får man snällt åka ersättningsbuss (Ersatzbus) istället. Och alla man ser blir lika förvånade! Det är alltså inte bara jag, som dum svensk turist, som inte tagit till mig informationen om pågående reparationsarbete. Visst, det finns skyltar på alla stationer som berättar om arbetena, men vem har tid att läsa dem?

Man är, milt sagt, van vid att det alltid byggs och renoveras i Berlin men i sommar verkar reparationsarbetena i tunnelbanan vara mer omfattande än vanligt. Och ersättningsbuss måste vara den värsta stämningsdödaren som finns! Vem vill åka ersättningsbuss när man bara vill ha det bra? Inte jag i alla fall, som envist vägrat och antingen gått eller åkt taxi istället.

Häromveckan blev jag strandsatt någonstans mellan Nollendorfplatz och Kreuzberg. Min förmåga att enbart komma ihåg trevliga minnen gör att jag förträngt vilken station det var på. Jag var på väg till Watergate och hade tänkt mig en lugn färd med U1:an till Schlesisches Tor och sedan en kort promenad till mitt mål för kvällen. Eftersom det var sent och mitt i veckan hade tåget tillbaka redan slutat gå och någon Ersatzbus syntes inte heller till.  Det var onsdag natt, jag var mitt i ingenstans och det var lika folktomt som på Trelleborgs hemmamatcher i Allsvenskan. Men det var bara att börja gå (lyckligtvis har man GPS i mobilen) tills man hade turen att stöta på en taxi. När jag kom fram till Watergate till slut hävdade vakterna (nu var jag på väg att skriva något elakt) att det var fullt, så det var bara att ta en ny taxi tillbaka till Schöneberg igen…

När den här texten skrivs sitter jag på Café 1900 på Knesebeckstraße (Charlottenburg) och botar min baksmälla – det blev besök på Green Door och Weekend i går – med omelett och starkt kaffe. Tyvärr har de ingen uppkoppling här, så jag får kila vidare för att kunna lägga upp texten. Men det här stället förtjänar definitivt ett eget inlägg i bloggen! Återkommer med det. Auf Wiedersehen!