Min blogg och din guide till Berlin. Här skriver jag om mina upplevelser i Berlin, om restauranger, barer, caféer och annat som är värt att uppmärksamma. I denna charmiga, festliga, dekadenta, underbara stad!

torsdag 30 december 2010

Uppochner på Madame Claude

Madame Claude är ett är ett av de mest hajpade ställena i hela Berlin. Här är trevligt och väldigt speciellt, men det lever inte riktigt upp till sitt rykte.



Å ena sidan: Stället liknar inget annat. Det är unikt och alternativt så det förslår och inredningen i det uppochnervända barrummet skapar en speciell och glad atmosfär. Till det: bra musik – blandat men mycket rock, pop och indie – och billigt i baren! Det är den här typen av bar/klubb man gärna visar upp för en person som aldrig varit i Berlin tidigare.

Å andra sidan: Stället känns som ett mellanting mellan en fritidsgård och en studentnation! Det är kreativt men samtidigt väldigt spartanskt.

Nåväl, Madame Claude är väl värt ett besök. Om inte annat som en del av en nattlig Kreuzbergrunda eller för att upptäcka nya spännande band! För det är ofta spelningar i den lilla, intima lokalen.



Det första som möter en när man kommer hit är det röda rummet från Twin Peaks och en inramad bild av Laura Palmer! På något vis skapar det den sinnesstämning man bär med sig under resten av besöket. En del David Lynch och en del Berlin kan väl aldrig bli fel?

Man betalar entré i garderoben (valfritt mellan 1 och 3 €) och hamnar så småningom i rummet med baren. Här är i princip allting, utom människorna, uppochner! Just det, möbler i taket och uppochnervända tavlor och lampor på väggarna. De som inredde det här rummet hade garanterat väldigt roligt och det ligger bevisligen en hel del arbete och kreativitet bakom projektet.




För att ”bara” vara en bar händer det en hel del på Madame Claude. På onsdagar är det musik-quiz och varje söndag är det ”open mic night”, då vem som helst har möjlighet att sjunga och spela. Ett recept som kan bli precis hur bra (eller dåligt) som helst!

Kolla in deras Myspace-sida för att se vad som är på gång!



VAD: Madame Claude – Bar for Common People
VAR: Lübbener Straße 19 (Kreuzberg). U Schlesisches Tor
NÄR: Dagligen från 19
PRISNIVÅ: Låg

fredag 24 december 2010

Lunch på Facil

Ni som följer min blogg vet att jag gillar mat. Och tvärtemot sitt rykte finns det lyckligtvis många riktigt bra gourmetrestauranger i Berlin! Facil, som öppnade 2001, är en av dem. Den har en stjärna i Guide Michelin och är belägen på femte våningen på hotell Mandala vid Potsdamer Platz, i en glaskub på en växtrik innergård mellan de omkringliggande, högre huskropparna.

Utifrån ser Mandala inte särskilt flådigt ut – det skulle lika gärna kunna vara en kontorsbyggnad – men så fort man kommer in genom de automatiska entrédörrarna lägger man märke till den exklusiva och moderna miljön. Och den känslan förstärks efter hissturen upp till femte våningen. Väl där möts man av en korridor och några trappsteg som leder fram till ett par glasdörrar – som öppnas automatiskt när man närmar sig – och bakom dem en sluttande passage, omgiven av växter, som leder fram till en liten receptionsdisk. Mottagandet är vänligt och väldigt korrekt – tyskt så det förslår – och man får eskort till sitt reserverade bord. Själva matsalen är omgiven av glasväggar ut mot den grönskande innergården. Även delar av taket är av glas, vilket ytterligare bidrar till den öppna och ljusa känslan. Stora lerkrus med porlande vatten bidrar också till stämningen. Utan överdrift är det en riktigt läcker miljö med en exklusiv atmosfär! Här är mycket businessfolk och man känner sig en aning ”nedklädd” utan kostym.

På väg in till Facil.

Det är en öppen och läcker miljö på Facil.


Ansvarig för köket, chef de cuisine, är Michael Kempf (född 1977). Tillsammans med sina kollegor skapar han nyskapande rätter baserade på säsongens råvaror.

Här var jag och åt lunch en fredag för några veckor sedan. Och i vanlig ordning är lunchen ett mycket prisvärt alternativ till att gå hit på kvällen. Tre rätter kostar 39 euro och är alldeles lagom.

Även om själva arkitekturen känns minimalistiskt modern är stora delar av inredningen mer klassisk. Stolarna vid borden är rejäla möbler med kraftig stoppning. Vid varje sittplats finns det en liten pall, som man kan ställa sin ev medhavda väska på. När man sätter sig till bords ställs det fram små glasfat med ihoprullade varma handdukar, som man kan fräscha upp händerna med innan man börjar äta!

Första överraskningsrätten vid mitt besök är en gazpacho på rödbeta med en bit bräserad vaktel. Som andra bonusrätt bjuds jag på räkor med Granny Smith och emulsion på gurka och olja. Ingen av rätterna är mycket mer än en munsbit. De är goda, men visar tydligt att fokus inte ligger här utan på rätterna som ska komma.

Gazpacho på rödbeta med bräserad vaktel.

Räkor med Granny Smith.


Mellan de inledande smakbitarna serveras jag fyra sorters bröd med tillbehör: tonfiskröra, mascarpone med basilika, smör och flingsalt. Mascarponen är helt fantastisk och en bidragande orsak till att jag sätter i mig alldeles för mycket bröd. Det är en gyllene regel att ta det lugnt med brödet – så man inte förstör aptiten – men ibland kan man inte lägga band på sina begär!

Som första rätt (inte förrätt) väljer jag laxforell med kaviar och marmelad på kronärtskocka med pistageemulsion. Det är mycket gott och fisken smälter i munnen!

Laxforell med kronärtskocka.


Till andrarätt blir det en oxfilé från Uckermark med jordnötshollandaise och ”höstfrukter”, bestående av bl a ruccola, morot och rödbeta. Oxfilén är perfekt. Hade man ätit på en restaurang på en annan (lägre) nivå, hade de frågat hur jag ville ha köttet stekt. Här vet de och behöver alltså inte fråga!

Oxfilé och höstfrukter.


Portionerna är små, men det är ändå ingen risk att man inte blir mätt. Tre rätter känns, som sagt, lagom.

Jag snålar litegrann på vinet och bestämmer mig för att nöja mig med ett (1) glas. Efter en liten diskussion med somellieren bestämmer jag mig för en pinot noir (Spätburgunder) från Weingut Salwey i Baden. Det är ett mycket bra och smakrikt vin från 2007, som kanske inte är så lysande till fisken men funkar helt perfekt till oxfilén!

Till skillnad mot de övriga rätterna är desserten en rejäl anrättning: Schmarrn med päron och tranbär! Der Schmarrn kommer i en liten varm kastrull och ackompanjeras av en bägare med kvarg, grädde, hallonglass och timjankräm med en chokladkaka i botten. En perfekt avslutning på en mycket god lunch!

Schmarrn med tillbehör.


När man så minst anar det dyker nästa överraskning upp: bonusdessert! Det är en delikat hallonsorbet och en skål med chokladöverdragna mandlar (som ser ut som grå stenar). En kopp kaffe till det och lyckan är fullständig!

Det är framförallt den läckra miljön och den proffsiga inramningen som gör att man vill återvända hit. Maten når inte riktigt upp till samma (extremt höga) nivå som på Fischers Fritz och First Floor, men Facil har ändå ett av de absolut bästa köken i Berlin. Antalet sittplatser inomhus är begränsade till 48 så det är mer eller mindre ett måste att boka bord! På sommaren finns det även ett antal platser ute i trädgården.

VAD: Facil, gourmetrestaurang vid Potsdamer Platz
VAR: The Mandala Hotel, Potsdamer Straße 3 (Tiergarten). S/U Potsdamer Platz
NÄR: Måndag – fredag, lunch från 12, middag från 19
PRISNIVÅ: Hög

tisdag 14 december 2010

Weinbar Rutz

Weinbar Rutz är förmodligen Berlins bästa vinbar. Men rätta mig gärna om jag har fel – det skulle göra mig väldigt glad! Den huserar i samma lokaler som restaurang Rutz (med en stjärna i Guide Michelin). Baren håller till på bottenvåningen och restaurangen en trappa upp. Vinbaren fungerar som en bakficka åt gourmetrestaurangen och har en mer informell atmosfär och enklare inramning. Man har en egen meny där innehållet sträcker sig från traditionell, enkel barmat till en sexrätters avsmakningsmeny med regionala rätter.



Det finns alltså gott om möjligheter att äta, men man går lika gärna hit för att ”bara” dricka vin. De har ett 30-tal viner på glas, både röda, vita och söta. Tråkigt nog serverar de ingen champagne på glas. Priserna varierar mellan 4 och 12 € för 10 cl.

Vinlistan för övrigt är imponerande. Tyngdpunkten är på tyska viner men det finns även en hel del flaskor från Frankrike, Österrike och Italien. Avseende viner från Nya världen hittar man bland annat en imponerande samling Opus One och ett gäng viner från den australiensiska kultproducenten Henschke.

Det som är trevligt – och väldigt osvenskt – är att alla viner även kan köpas med hem! Här är prisnivån riktigt anständig och det finns goda möjligheter att få tag på äldre årgångar av viner som annars är svåra att hitta idag och som, får man förmoda, har förvarats på ett bra sätt.

Personalen är både proffsig och vänlig. Trots att de springer mellan sysslorna i baren, kring borden och i garderoben tar de sig tid att prata med gästerna. Det är trevligt och ger ett gästvänligt intryck!

Väggen med (tomma) vinflaskor bildar en fin fond.


Vinerna då? Jo, vid mitt senaste besök drack jag ett glas 2007 Pommard les Noizons från producenten René Lequin-Colin följt av ett glas 2008 Camins del Priorat från Alvaro Palacios. Det förstnämnda är en riktigt bra pinot noir som säkert kan utvecklas till ett stort vin för den som har tålamod att vänta några år. Spanjoren är en underbar, fruktig sak, bestående av carignan, grenache, cabernet sauvignon och shiraz. En flaska av prioraten kostar för övrigt 16 € att köpa med sig hem. Inte dyrt!

När jag beställer mitt första glas frågar servitrisen om jag vill ha ett glas vatten till och om det ska vara med eller utan kolsyra. Det är mineralvatten på flaska, de fyller på mitt glas efter hand och de låter bli att ta betalt för det. Det känns proffsigt och generöst!



VAD: Weinbar Rutz, vinbar med hög klass
VAR: Chausseestraße 8 (Mitte). U Oranienburger Tor
NÄR: Tisdag – lördag 16 – 23
PRISNIVÅ: Mellan – hög

måndag 6 december 2010

Reingold

Häromhelgen var jag på Reingold för första gången. Och hit kommer jag absolut att gå igen! Det är en otroligt läcker cocktailbar med skön atmosfär, lättsam stämning och smakfull inredning. Slår man upp ordet lounge i en ordbok, borde det finnas en bild från den här baren! 



Att komma hit är dessutom som en resa tillbaka till förbudstiden i 20- eller 30-talets New York. Den anonyma entrén, bartendrarnas kläder, den tidstypiska musiken och inte minst den mycket festglada stämningen bidrar till den atmosfären.

Som vanligt här i Berlin behöver man inte klä upp sig för att komma hit, men man önskar nästan att man hade gjort det! För här är så vackert, smakfullt och sofistikerat. Och utan att någonsin kännas det minsta pretentiöst. Tvärtom är stämningen hela tiden glad, vänlig och lättsam.



Färgsättningen i lokalen pendlar mellan guld, brunt och svart, vilket bidrar till den sobra utformningen. Väggen bakom den långa baren är helt färgad i guld. Alla bartendrar är enhetligt klädda i svarta byxor och vit skjorta med hängslen och fluga. Längst in i den avlånga lokalen finns ett antal soffgrupper med stora svarta skinnsoffor, svarta skinnpallar och bruna träbord som skiftar i guld och bärnsten. På väggen bakom: en gigantisk bild på Klaus och Erika Mann, nobelpristagaren Thomas Manns nästan lika berömda barn.

Klaus och Erika Mann.


Det som ytterligare utmärker Reingold är den digra drinklistan med mängder av roliga drinkar. De jobbar mycket med färska kryddor, som exempelvis salvia, timjan och basilika. Samtliga juicer som ingår i drinkarna är färskpressade, vilket ytterligare bidrar till fräschheten. Och i likhet med Victoria Bar går det även bra att få en macka om man känner sig lite hungrig.

Jag började kvällen med en Dartmoor Smash, bestående av London dry gin, äppeljuice, fläderblomssaft, sodavatten, färsk basilika och gurka. Och fortsatte med en Pink Mojito med hallon. Framförallt den sistnämnda var riktigt god!

Ska man hitta något att klaga på så saknar man det lilla vattenglaset, som är mer eller mindre obligatoriskt på de flesta andra cocktailbarer i stan. Väntetiden, från beställd till levererad drink, kunde också varit betydligt bättre vid mitt besök. Men varför klaga på sådana petitesser när allt annat är på topp?

På sommaren kan man även sitta utomhus på den trevliga innergården.

Dartmoor Smash på Reingold.

Pink Mojito.


VAD: Reingold, läcker cocktailbar med 30-talstema
VAR: Novalisstraße 11 (Mitte). S Nordbahnhof / U Oranienburger Tor
NÄR: tisdag – lördag 19 – 03
PRISNIVÅ: Mellan

tisdag 30 november 2010

Hitlerutställningen

Just nu pågår utställningen Hitler und die Deutschen – Volksgemeinschaft und Verbreschen (Hitler och tyskarna – ”folkgemenskap” och förbrytelser) på Deutsches Historisches Museum. Syftet med utställningen är att visa hur det var möjligt för Hitler och nazisterna att komma till makten, men även att belysa skulden och det kollektiva ansvaret hos det tyska folket. Som lät Hitler behålla makten trots alla de förföljelser och andra brott som begicks – inte minst mot den egna befolkningen.



Det här är den första utställningen om Hitler i Tyskland. Någonsin. Nu, sextiofem år efter andra världskriget och Adolf Hitlers död, anses tiden vara mogen att ta itu med denna kollektiva tyska skuld. För att belysa, för att försöka förstå, för att bearbeta och, inte minst, för att aldrig glömma.

John Cleese myntade uttrycket Don’t mention the war i ett klassiskt avsnitt av Pang i bygget (Fawlty Towers) från 70-talet. Även om syftet då var att driva med engelsmännens attityder till kriget, fungerar det fortfarande som ett grundtips i kontakten med tyskar. Som utlänning har man i normalfallet absolut allt att förlora på att försöka diskutera kriget med sina tyska bekanta. Det kan bara bli fel. Andra världskriget och naziregimen är tyskarnas kollektiva skam. Oavsett om ens förfäder tillhörde någon av de förföljda grupperna eller om man hade en farfar eller farfarsfar som sprang runt och mördade i statens tjänst, är detta ett mycket känsligt ämne. Med detta i beaktande kan den pågående utställningen inte bli annat än ytterligare en tyngd på nationens axlar. Men samtidigt, som sagt, ett sätt att bearbeta, ett sätt att försöka förstå och ett sätt att ta ansvar. För en skrämmande verklighet som inträffade för mindre än åttio år sedan.

Som utlänning kan man inte låta bli att förfasas. Dels över vad som faktiskt hände – så klart – men också över att en hel nation lät det hända. Även om man lärde sig mycket av det här i skolan och har hunnit se en massa filmer i ämnet sedan dess, blir det inte mer påtagligt än så här. Bland uniformer och andra autentiska objekt, bland bilder och journalfilmer. På plats i Berlin.

Samtidigt kan man heller inte låta bli att imponeras. Dels över detaljrikedomen men framförallt över det mod och den ödmjukhet inför historien som ligger bakom hela projektet, Det tog alltså i princip en mansålder innan en sådan här utställning blev verklighet. Men är det egentligen särskilt länge? Man kan ju fråga sig hur länge det dröjer innan man får se motsvarande utställning i Moskva om Stalin.

Utställningen pågår till och med 6 februari 2011. Kommer du, mot förmodan, inte på någon annan anledning att ta dig till Berlin den närmaste tiden är det här svepskälet du letat efter!

Deutsches Historisches Museum.


VAD: Hitler und die Deutschen, viktig historisk utställning
VAR: Deutsches Historisches Museum, Unter den Linden 2 (Mitte). U Hausvogteiplatz
NÄR: Dagligen 10 – 18. Stängt 24 – 25 december.
PRIS: Dagsbiljett till samtliga pågående utställningar: 6 €

söndag 28 november 2010

Ekologiskt på Pastapresti

Förra helgen var jag och åt på PastaprestiWühlichstraße i Friedrichshain. Här serveras det ekologisk, egentillverkad och riktigt god pasta till låga priser. Menyn består även av sallader och mackor. Och kaffe, bra italienskt kaffe!

Pastapresti på Wühlischstraße.


Stället drivs av italienaren Roberto Presti. Och det är tydligt att han brinner för att laga god mat baserad på bra råvaror. Menyn och produkterna byts ofta ut och det experimenteras en hel del med innehållet i pastan. Den gemensamma nämnaren är att i princip allt som serveras är ekologiskt.

Man har även försäljning av diverse ekologiska och mestadels italienska varor. Bland annat vin, kaffe och te.



I likhet med många andra caféer och restauranger i Friedrichshain finns det gratis Wi-Fi. Men stället saknar faktiskt toalett! Man kan ju fråga sig hur man prioriterade här. ”Låt se, internetuppkoppling måste vi ha men toalett verkar en aning överflödigt…” Kanske är det en medveten strategi, att gästerna inte ska stanna för länge. För Pastapresti är populärt och trycket är ofta hårt på den lilla lokalen!

De stänger tidigt, t o m väldigt tidigt för att vara i Berlin, så stället lämpar sig bättre för lunch än middag. Men oavsett om man vill äta eller bara ta en kopp kaffe, så återvänder man gärna hit!

Jag åt en pasta (mafaldi) med aubergine, tomat, ruccola och parmesan. Enkel men god! Svårare än så här behöver det inte vara.

Mafaldi med aubergine, tomat, ruccola och ett rejält lass parmesan.


VAD: Pastapresti, café/restaurang/butik med ekologiska varor
VAR: Wühlischstraße 39 A (Friedrichshain). U Samariterstraße
NÄR: Måndag – fredag 9 – 20, lördag – söndag 10 – 18
PRISNIVÅ: Låg – mellan

lördag 27 november 2010

Dachkammer

Dachkammer är en trevlig bar på Simon-Dach-Straße. Den ligger precis mellan Astro Bar och Café 100-Wasser. Första gången jag var här uppfattade jag inte att det fanns en våning till, en trappa upp. Och det är ju lite humor med tanke på namnet! Dachkammer betyder nämligen vind eller vindsrum på tyska. Den andra våningen, vindsrummet alltså, ger stället ytterligare en dimension. Egentligen känns de båda våningarna som två helt olika barer. Medan bottenvåningen har karaktären av en gemytlig pub med stengolv, tegelväggar och levande ljus så känns ovanvåningen mer som en cocktailbar och en resa tillbaka till 50-talet och någons vardagsrum!

Dachkammer på Simon-Dach-Straße.

Stämningen är i regel lugn och avslappnad där nere medan det kan vara lite livligare på ovanvåningen. Överlag är det en skön atmosfär, oavsett om man kommer hit på eftermiddagen eller på kvällen!

Prisnivån på det som säljs är i nivå med resten av området, d v s låg. Det enda som drar ner betyget är att servicen kan vara lite slö emellanåt p g a underbemanning.

Stället har gratis Wi-Fi så det funkar bra att ta med sig sin dator om man vill blogga eller bara slösurfa lite. Och även om man bara har med sig sin telefon, så är det oerhört praktiskt med en uppkoppling för att exempelvis kolla sin mail eller något annat livsviktigt!

Rökförbudet i Berlin fungerar som bekant inte riktigt på samma sätt som i Sverige. På trotsigt liberalt berlinskt manér gör man i praktiken som man vill. På Dachkammer har man löst det genom att det är rökfritt på bottenvåningen och tillåtet att bolma där uppe.

Belysningen är dämpad på bottenvåningen.

VAD: Dachkammer, trevlig bar i två plan
VAR: Simon-Dach-Straße 39 (Friedrichshain). U Frankfurter Tor
NÄR: Dagligen från 14
PRISNIVÅ: Låg – mellan

onsdag 24 november 2010

Bilder från Friedrichshain




Skylt utanför Astro Bar på Simon-Dach-Straße. Notera den språkliga skillnaden mellan den tyska texten (typ: Kära gäster, respektera våra grannar och håll volymen nere efter 22:00) och den engelska (typ: Eftersom vi har problem med våra grannar, som ändå inte förstår engelska, så försök att dämpa er efter 22:00)...





Kvinnan på bilden kommer uppenbarligen inte från Friedrichshain. Hunden är ju kopplad!






Det är poppis med fotoautomater...





fredag 19 november 2010

Vampire Weekend på Astra Kulturhaus

Igår såg jag Vampire WeekendAstra Kulturhaus i Friedrichshain. Äntligen, får man säga, för jag har följt det bandet sedan första skivan släpptes i början av 2008 och har lyckats missa samtliga konsertmöjligheter tidigare. Men nu passade det bra och det var verkligen en bra spelning!



De skulle egentligen ha spelat på Columbiahalle, men konserten flyttades till Astra. Jenny and Johnny agerade förband. Den amerikanska duon, bestående av Jenny Lewis (sångerska i Rilo Kiley) och Johnathan Rice, släppte sin debutskiva I’m Having Fun Now tidigare i år och de är ett sympatiskt popband med många bra låtar. Jag är inte riktigt säker på vad det berodde på, men de kom tyvärr inte riktigt till sin rätt igår. Möjligen berodde det på ljudet, som inte var det bästa, eller så var det bara för att man stod och längtade efter Vampire Weekend! Konklusionen blir i alla fall att Jenny and Johnny är bättre på skiva än live.

Vampyrerna är fantastiskt bra på skiva och gjorde heller ingen besviken live. Trots att de bara släppt två skivor, med sammanlagt 21 låtar, bjöds vi på en riktigt lång spelning.  Ezra Koenig visade prov på sin fantastiska sångröst, bandet var riktigt samspelt och de hade publiken i ett järngrepp. Från inledande Holiday till avslutande Walcott.

Astra Kulturhaus är ett spartanskt ställe. Det är beläget på en ödetomt i hörnet av Revaler Straße och Warschauer Straße och granne med Cassiopeia. Det funkar rätt bra som konsertarena, även om ventilationen inte är den bästa, och jag kan absolut tänka mig ett besök här igen! Det finns tre barer – där det givetvis serveras öl från sponsorn Astra.

Ingången till Astra Kulturhaus.


Jag träffade Sofia och Mattias, som skriver på den trevliga bloggen Kär i Berlin. Efter konserten fortsatte vi kvällen på deras favoritbar, Konrad TönzFalckensteinstraße (Kreuzberg). Och det är lätt att förstå varför Mattias och Sofia trivs så bra här! Det verkar nämligen vara en riktigt trevlig liten bar med skön atmosfär och glad publik. Hit måste jag gå igen!

Efter den obligatoriska nattkebaben kom man så i säng i någorlunda anständig tid, nöjd och lycklig efter en trevlig kväll och en fantastisk konsert!

Just nu, när denna text skrivs, sitter jag på DachkammerSimon-Dach-Straße. En trevlig bar med god öl och gratis Wi-Fi.

VAD: Astra Kulturhaus, spartansk konsertarena
VAR: Revaler Straße 99 (Friedrichshain). S/U Warschauer Straße
NÄR: ofta
PRISNIVÅ: Varierar. I baren: mellan

onsdag 17 november 2010

Barhäng på Victoria




Victoria Bar är en cocktailbar av klassiskt västberlinskt snitt. Utifrån ser stället inte mycket ut för världen. Den neonlysande skylten på husväggen skvallrar i och för sig om att det försiggår barverksamhet i lokalerna, men för övrigt är det fördragna draperier och en anonym entré som gäller! Det är tydligt att man inte är ute efter att locka in några spontanbesökare från gatan. Och i likhet med Green Door brukar ytterdörren vara låst, så man får ringa på för att bli insläppt!

Inuti är det en härlig atmosfär; sobert, väldigt brunt och mycket konst på väggarna. Personalen och inredningen skapar tillsammans en personlig, vänlig och skön stämning. Publiken är överlag 30+, lugn och ofta välklädd.

Bild: Victoria Bar


Inredningen och atmosfären bidrar men det är framförallt drinkarna som gör Victoria till en av Berlins bästa cocktailbarer. Och det är riktiga drinknördar som befinner sig bakom bardisken. Det är medelålders män (och en kvinna) som ser bartenderjobbet som sitt kall och har utvecklat hantverket till en konstform. Dessutom är de väldigt trevliga! Stjärnan i gänget är Stefan Weber (utnämnd till årets bartender av Gault Millau redan 2001), som tidigare, i tur och ordning, blandat drinkar på Harry’s New York Bar, Bar am Lützowplatz och Green Door.

Är man hungrig finns det en relativt omfattande meny bestående av allt från traditionell barmat till mackor, soppor och pasta. Man går inte hit för att äta – det är som sagt drinkarna som lockar – men det är onekligen väldigt praktiskt att kunna få en bit mat när magen säger till!

Tycker du att Würgeengel är för stimmigt och Newton för tråkigt? Då finns det goda möjligheter att du kommer att trivas alldeles utmärkt på Victoria!

En Ranglum på Victoria Bar.


Mellan 18:30 och 21:30 samt hela söndagen är det happy hour. Då kostar alla cocktails 6,90 €.

VAD: Victoria Bar, klassisk cocktailbar med skön stämning
VAR: Potsdamer Straße 102 (Tiergarten). U Kurfürstenstraße
NÄR: Söndag – torsdag 18:30 – 03, fredag – lördag 18:30 – 04
PRISNIVÅ: Mellan

söndag 14 november 2010

Lunch på First Floor

Häromveckan var jag och åt lunch på First Floor, en av Berlins bästa restauranger och bl a belönad med en stjärna i Guide Michelin. Själv blev jag belönad med en av mina bästa matupplevelser någonsin.



I likhet med många av de andra stjärnrestaurangerna i Berlin är First Floor inhyst i ett (femstjärnigt) hotell. I Hotel PalaceBudapester Straße, för att vara exakt, och precis som namnet antyder: en trappa upp! Vi befinner oss för övrigt precis vid gränsen mellan stadsdelarna Charlottenburg och Tiergarten, ifall någon nu funderade på det.

Miljön är väldigt, tja… ”80-talig”, i brist på ett bättre ord. Vill man vara elak kan man se vissa likheter med en Finlandsfärja… Men även om inredningen känns omodern är allting väldigt fräscht – som sig bör på en restaurang i den här klassen!

När man besöker den här typen av restaurang ska man givetvis inte nöja sig med att beställa en enda rätt utan välja hela menyer. Prissättningen på First Floor gör det valet ännu enklare, framförallt på lunchen! Förrätter och mellanrätter kostar mellan 24 och 39 €, priset för varmrätterna varierar mellan 44 och 47 € och desserterna går lös på 19 €. Samtidigt kan man komponera sin egen lunchmeny, från samma urval av rätter, och då betala 28 € för två rätter, 42 € för tre eller 56 € för fyra! Och man kan ju fråga sig vem som beställer en varmrätt för 47 € när man kan få samma rätt och två andra rätter för 42… Just nu är det dessutom möjligt att äta fyra rätter och betala för tre! Erbjudandet gäller t o m 23 december och endast om man bokar via hemsidan – www.firstfloor.palace.de. Se det som ett tips!

Frågan är om det går att hitta en mer prisvärd matupplevelse än det här – någonstans! Nivån på det som serveras är nämligen mycket hög. Maten förtjänar definitivt två stjärnor – minst! Dessutom bjuds det frikostigt på överraskningar! Och vinsamlingen är något av det mastigaste jag sett.

Vi hinner knappt sätta oss, mitt sällskap och jag, och ännu mindre börja beställa, innan köket vill visa prov på vad det går för. Utöver två brödskålar med totalt sex olika sorters bröd, ackompanjerat av tre sorters smör, bjuds vi på var sin tallrik med tre små läckerheter.

Tre små läckerheter att börja med.


Vid sidan om den imponerande vinlistan har man även en separat vattenlista, med mineralvatten från 18 länder! Vi väljer en flaska Magnus, från en källa norr om Hamburg. Till de två första rätterna dricker vi dessutom en chardonnay från Markgräflerland i Baden och Weingut Martin Waßmer. Vinet, som är från 2007, har en fantastisk doft och tydliga ekfatstoner i smaken. Till huvudrätten blir det ett glas 2007 Kalmit från Weingut Kranz i Pfalz. En trevlig pinot noir, eller Spätburgunder som tyskarna säger.

Innan första ordinarie rätten dyker upp bjuds vi på ytterligare två bonusrätter, som är så ambitiösa i sin utformning att de kunnat vara med bland de ordinarie förrätterna på menyn. Först en kaninsufflé och sedan hälleflundra med kronärtskocka.

Kaninsufflé.

Hälleflundra med kronärtskocka.


Till förrätt väljer jag gåslever med tangerin och brioche. Det är så vackert upplagt att det tar emot att börja äta. Men det smakar fullkomligt magiskt! Brödet serveras på en separat tallrik och passar i vanlig ordning perfekt tillsammans med gåslevern.

Gåslever med tangerin.


Till andrarätt äter jag pilgrimsmussla i passionsfruktsås. Det är mycket gott och återigen vackert serverat – ett riktigt konstverk! Det vita vinet kommer verkligen till sin rätt här.

Pilgrimsmussla i passionsfruktsås.


Som huvudrätt får jag duvbröst med confiterad schalottenlök. Fågeln serveras med en bit ägg på toppen. Till det potatis i form av stående pelare, som ser ut som små korvar. Duvan smakar så fantastiskt gott att jag helt glömmer bort det röda vinet! Lite synd eftersom det säkert hade varit en intressant kombination.

Duvbröst med små korvar av potatis.


När man sitter och väntar på den valda efterrätten kommer så nästa överraskning: bonusdessert! I likhet med tidigare extrarätter handlar det även denna gång om en fullfjädrad anrättning och inte bara en enkel liten munsbit. Äppelkaka med fikon och glass. Läckert! Den ordinarie efterrätten, som kommer sedan, består av plommon med hasselnötter, nougatglass och saltad kola. Kombinationen av det söta, det syrliga och det salta skapar en fullkomlig smakexplosion i munnen!


Äppelkaka med fikon och glass.


När man så, mätt och mycket belåten, tror att det är slut på det roliga kommer en av servitörerna in med en vagn full av petit fours!

Ser man till helhetsupplevelsen når First Floor inte riktigt upp till samma nivå som Fischers Fritz. Men maten är minst lika bra – och det säger en hel del. Det är sådant här man blir lycklig av!

På vägen ut tar jag en tur om vinkällaren, som är av varianten skrytkällare med stora fönsterväggar ut mot korridoren. Här kan man dregla över många fina flaskor och samlingen med sexlitersflaskor av Château Mouton Rothschild är riktigt imponerande.

VAD: First Floor, restaurang med * i Guide Michelin
VAR: Budapester Straße 45 (Charlottenburg), U Kurfürstendamm
NÄR: Måndag – fredag 12 – 15 & 18:30 – 23, lördag – söndag 18:30 – 23
PRISNIVÅ: Hög