Fran Healy på Magnet Club

I torsdags var jag och såg Fran Healy (sångaren i Travis) på Magnet Club. Han har inlett en solokarriär och släppte sin första egna skiva, trevliga Wreckorder, i höstas.

Som vanligt händer det mycket i Berlin och ibland blir det krockar. Samtidigt som Healys konsert spelade White Lies på Columbiahalle och med fantastiska Crocodiles som förband! Men man kan ju som bekant bara vara på ett ställe i taget. Och jag valde Magnet Club, något jag inte ångrar!

Missincat (italiensk folkpoptjej) och därefter Foley Stewart (amerikansk singer/songwriter och för kvällen även vikarierande ljudtekniker åt Healy) agerade förband, vilket tillsammans med Healys riktigt långa spelning gjorde att konserten blev totalt tre och en halv timme lång!

Missincat.

Det var en avskalad och intim tillställning där samtliga musiker spelade akustiska instrument. Dessutom är konsertlokalen liten, vilket skapar en intim och trevlig atmosfär. Healy körde faktiskt första låten utan mikrofon och det lät bra! För övrigt spelade han enbart gitarr – han hade tyvärr inget piano med sig – och i ungefär hälften av låtarna ackompanjerades han av en stråkkvartett.

Francis Healy bor i Berlin sedan några år och det var tydligt att han trivdes med att uppträda på hemmaplan. Publiken var förvisso inte särskilt svårflirtad, men Healy är onekligen oerhört publikfriande och sannolikt en av popvärldens mest sympatiska individer. Utan överdrift upplevde jag nog det bästa och mest utlämnande mellansnack jag någonsin hört på en konsert! Inför kvällens tredje låt, Travisklassikern Writing to Reach You, bekände han att han stulit ackorden rakt av men tyckte samtidigt att det kändes helt OK eftersom den han stulit dem från (Noel Gallagher i Oasis) själv stulit en massa låtar…

Fran Healy.

Det blev alltså en riktigt lång spelning. Om jag räknade rätt spelade han totalt tolv Travislåtar och nio sånger från nya skivan! Inför den femtonde låten påpekade Healy att det skulle bli den sista officiella låten, men tillade att ”jag hatar extranummer, så istället för att kliva av scenen och sedan komma tillbaka efter en stund, stannar jag kvar och tar emot önskemål!” Publiken blev givetvis helvild och skrek ut sina önskelåtar i mun på varandra, men det var ganska uppenbart att Healy, hur helylle han än är, redan i förväg hade bestämt vilka låtar han skulle spela. Han fick med de flesta av Travis största hits, men märkligt nog spelade han aldrig Why Does It Always Rain on Me?

Som tillägg till mitt tidigare inlägg om Magnet Club kan jag passa på att konstatera att det är ett med såväl indie- som Kreuzbergmått mätt ordningsamt ställe. Rökarna har sitt eget rum, med bar och allt de kan tänkas behöva, och alla drycker serveras i plastglas, som det dessutom är 50 cents pant på!

Stoppa för fan inget i ärmarna! Ordnung muß sein. Bitte!