I början av konserten konstaterade Stuart Murdoch att de alltid spelat på just Columbiahalle när de varit i Berlin – och att den lokalen faktiskt är det enda han någonsin sett av staden!
Svenska Those Dancing Days agerade förband. De har ett gäng riktigt bra låtar, men tyvärr var ljudet lite dåligt – alldeles för mycket bas – under deras spelning igår.
Belle & Sebastian gjorde som vanligt en stabil och entusiastisk insats. Jag har sett dem två gånger tidigare, men det här var helt klart min bästa upplevelse med dem hittills! De var upp till tretton personer på scenen samtidigt, inklusive en stråkkvartett som gav den extra dimension som många av låtarna kräver. Bl a det faktum att bandet vägrar kompromissa – det hade varit så enkelt och kostnadsbesparande för dem att strunta i stråkarna – gör att man tycker så bra om dem. Dessutom är de så otroligt ödmjuka! De tackade Those Dancing Days för sin insats som förband och dedikerade Fox in the Snow till trummisen Cissi, som tydligen har den som sin favoritlåt! Och lite senare tackade Stuart tjejerna i T-shirtförsäljningen för deras outtröttliga jobb.
Låtarna då? Jo, som vanligt saknade man många av sina favoriter, för trots att de hann avverka ett tjugotal sånger hinner de så klart inte med alla. Fortfarande är det If You’re Feeling Sinister-skivan från 1996 som dominerar bland låtvalen, men för övrigt är det en bra mix mellan gammalt och nytt, albumspår och singlar. Versionen av Lord Anthony var fullständigt magisk och var den som lämnade störst avtryck hos undertecknad denna kväll tillsammans med favoriten I’m Waking Up To Us. En annan höjdare blev klassikern och första extranumret Lazy Line Painter Jane, där Linnea Jönsson, sångerskan i Those Dancing Days, kom upp på scen och sjöng duett med Stuart.
Det var en fantastisk konsert på en trevlig arena. Det är kvällar som den här man blir lycklig av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar