Freies Neukölln har stängt

Vid årsskiftet stängde Freies Neukölln. Baren i Neukölln blev något av en institution, inte för att de serverade fantastiska drinkar eller erbjöd en mysig miljö – långt från det – utan för att det var stället som inledde omvandlingen av Weserstraße till den bargata den är idag. Och för att dess ägare Matthias Merkle gav ett ansikte åt den trångsynthet som dessvärre präglar delar av dagens Berlin. 2010 blev han känd när han publicerade en video (se den här) där han ondgjorde sig över alla ”turister” som kom och ”förstörde” hans stadsdel. Istället för att som barägare bli glad över fler gäster såg han dem som ett hot mot sina invanda vanor och sitt sätt att leva… Han tillhör alltså den växande och allt mer högljudda skara berlinare som tycker att alla nyinflyttade och tillfälliga besökare kommer hit och sabbar ”deras” stad. Allt enligt tesen fler människor – dyrare stad. Det intressanta är att de som klagar högst i princip alltid själva är inflyttade! Men eftersom de var här ”först” tycker de att de har claimat staden och att det de uppskattar (läs: låg hyra och billig öl) riskerar gå förlorat om fler kommer hit och driver på gentrifieringen.

Bild från i somras.

Lite bakgrund: Matthias, ursprungligen från Freiburg i sydvästra Tyskland (jodå, han är också inflyttad), lockas till Berlin i början av 90-talet. Han bosätter sig i Neukölln, en stadsdel med dåligt rykte och präglad av invandrare, hög arbetslöshet och kriminalitet. Han gillar verkligen sin stadsdel och att man kan hyra en jättelägenhet för nästan inga pengar alls, men tycker det är tråkigt att man måste ta sig till Kreuzberg när man vill gå ut och dricka öl. Tillsammans med sin partner och filmkollega Antje Borchardt öppnar han 2006 därför en Eckkneipe (=klassisk tysk kvarterskrog, belägen i ett gathörn) i hörnet av Pannierstraße-Weserstraße. Stället överlever mot alla odds – tydligen ska hans grannar ha slagit vad om hur många veckor det skulle dröja innan de tvingades stänga – och inspirerar dessutom andra som öppnar barer som Ä, Kuschlowski och Silver Future. Vintern 2008 upptäcker tidningen Zitty vad som håller på att hända i ”den farliga stadsdelen” och publicerar en serie artiklar under rubriken Neukölln rockt. Det blir katalysatorn som lockar ”alla” att komma hit. Droghandlarna försvinner från Weserstraße och nya barer och restauranger poppar upp som svampar ur jorden. Ryktet sprider sig långt utanför stadens gränser och istället för turkar och araber är det nu en ny typ av utlänningar som flyttar hit: studenter och andra levnadsglada från USA, Sydeuropa och Skandinavien. Efterfrågan på lägenheter stiger, hyresutvecklingen tar fart och många som bodde här redan tidigare får svårt att bo kvar.

Tillbaka till idag: Anledningen till att Freies Neukölln stängde var att hyreskontraktet löpte ut och att fastighetsägaren inte ville förlänga det (oklart varför). Men istället för att, som många andra gör, flytta till en ny lokal valde man att kasta in handduken. Och det är klart, med ett öppet förakt mot de flesta av sina gäster, en allmän rädsla för förändringar och inte minst med attityder som ”vi har en espressomaskin, men vi vägrar att sälja någon jävla latte”, är det kanske inte så konstigt att Matthias Merkle ger upp och stänger sin bar. Berlin är tveklöst en institution fattigare, men Neukölln är lyckligtvis inte mindre fritt för det!

Man kan se stängningen som ett tecken i tiden. Inte nödvändigtvis ett tecken på att en epok är på väg att ta slut, men att staden fortsätter att utvecklas. Berlin är fortfarande en ur många aspekter ofärdig stad, något som bidrar till dess charm och lockar hit människor från hela världen. Men det Matthias Merkle och hans meningsfränder inte inser är att man inte kan stoppa en stads utveckling. Tror man på frihet och människors fria vilja måste man också tro på marknaden – den som så många tycks hata för sakens egen skull – för den är inget annat än ett utslag av våra gemensamma intressen. Och då måste man också acceptera gentrifieringen av vår stad.