Belle & Sebastian på Columbiahalle

Fantastiska Belle & Sebastian spelade på Columbiahalle i Tempelhof igår kväll! Det blev en riktigt trevlig kväll med en minnesvärd insats av bandet.

I början av konserten konstaterade Stuart Murdoch att de alltid spelat på just Columbiahalle när de varit i Berlin – och att den lokalen faktiskt är det enda han någonsin sett av staden!

Svenska Those Dancing Days agerade förband. De har ett gäng riktigt bra låtar, men tyvärr var ljudet lite dåligt – alldeles för mycket bas – under deras spelning igår.

Belle & Sebastian gjorde som vanligt en stabil och entusiastisk insats. Jag har sett dem två gånger tidigare, men det här var helt klart min bästa upplevelse med dem hittills! De var upp till tretton personer på scenen samtidigt, inklusive en stråkkvartett som gav den extra dimension som många av låtarna kräver. Bl a det faktum att bandet vägrar kompromissa – det hade varit så enkelt och kostnadsbesparande för dem att strunta i stråkarna – gör att man tycker så bra om dem. Dessutom är de så otroligt ödmjuka! De tackade Those Dancing Days för sin insats som förband och dedikerade Fox in the Snow till trummisen Cissi, som tydligen har den som sin favoritlåt! Och lite senare tackade Stuart tjejerna i T-shirtförsäljningen för deras outtröttliga jobb.

Låtarna då? Jo, som vanligt saknade man många av sina favoriter, för trots att de hann avverka ett tjugotal sånger hinner de så klart inte med alla. Fortfarande är det If You’re Feeling Sinister-skivan från 1996 som dominerar bland låtvalen, men för övrigt är det en bra mix mellan gammalt och nytt, albumspår och singlar. Versionen av Lord Anthony var fullständigt magisk och var den som lämnade störst avtryck hos undertecknad denna kväll tillsammans med favoriten I’m Waking Up To Us. En annan höjdare blev klassikern och första extranumret Lazy Line Painter Jane, där Linnea Jönsson, sångerskan i Those Dancing Days, kom upp på scen och sjöng duett med Stuart.

Det var en fantastisk konsert på en trevlig arena. Det är kvällar som den här man blir lycklig av!

Lunch hos Tim Raue

Tim Raue (född 1974) är en av de mest kända unga kockarna i Tyskland. Redan 2007 blev han utnämnd till årets kock av Gault-Millau, han har gett ut kokboken Aromen(r)evolution, har suttit i juryn i det tyska tv-programmet Meisterkoch (Mästarkocken) och – framförallt – var han än har arbetat verkar det ha blivit succé!

Raue växte upp under enkla omständigheter i Kreuzberg och var som ung, och som ende tysk, medlem i det beryktade (turkiska) gänget 36 Boys. Utan överdrift har han ordnat upp sitt liv sedan dess! Sina första stora framgångar fick han 2007 som kökschef på trendiga 44 på Swissôtel i Charlottenburg, vars kök belönades med en stjärna i Guide Michelin under Raues ledning och som sedan blivit av med nämnda stjärna igen. Mellan 2008 och 2010 var han kulinarisk direktör (kulinarischer Direktor) för lyxhotellet Adlon Kempinskis restauranger, där han bl a öppnade den kinesiskinspirerade restaurangen Ma Tim Raue, som efter endast fem månader fick en stjärna i Guide Michelin! Denna restaurang stängdes i juli 2010 när Tim Raue beslutade sig för att öppna eget tillsammans med hustrun Marie-Anne, som även hon kommer från Berlin (Friedenau). Detta resulterade i restaurangen Tim Raue, som öppnade i september i Kreuzberg, vid en sidogata till Friedrichstraße ett litet stenkast från Checkpoint Charlie. Och här var jag och åt lunch en fredag i början av mars!

Restaurangens filosofi är att kombinera japansk produktkvalitet med thailändska smaker och kinesisk matlagningsfilosofi. Målet är att endast servera mat som ger energi och som inte belastar kroppen i onödan. De undviker därför vitt socker, mejeriprodukter och gluten och serverar varken pasta, ris eller bröd. Det sistnämnda märks inte minst genom att den obligatoriska brödkorgen är ersatt med fyra små skålar med snacks, som serveras i samband med att menyn levereras. Det är grönsaker och cashewnötter med olika kryddor och oljor. Fräscht och gott!

Lunchmenyn består av valda delar från kvällsmenyn och från denna komponerar man sedan fritt sin egen meny. Jag valde fyra rätter, vilket kostar 48 €, men man kan även välja tre eller fem. Jämfört med vad det kostar att gå hit på kvällen är det klart prisvärt!

Som förstarätt valde jag ”japansk pizza” med tonfisk. Tonfisken var i princip helt rå och fullständigt magisk! Till andrarätt serverades jag vaktel med kinesiska tillbehör. Fågeln smakade fantastiskt men tillbehören var lite för kryddstarka för min smak.

Japansk pizza med magisk tonfisk.

Vaktel med tillbehör.

Den tredje rätten bestod av torsk på en bädd av en kräm på ärtor och wasabi och garnerad med ett knippe ärtskott. Den smakade underbart gott! De söta skotten kontrasterade perfekt till fisken och den fantastiska krämen.

Torsk på en bädd av ärtor och wasabi.

Till dessert blev det sedan azukibönor med shisoglass och röda druvor på en bädd av wasabi. Wasabin brände ordentligt i näsan men funkade för övrigt finfint med de söta druvorna. Bönorna, som jag inte ätit tidigare, var en riktigt trevlig bekantskap! Helt klart dagens bästa rätt – världsklass!

Azukibönor, shisoglass och druvor.

Bonusrätter då? Jo, innan förstarätten bjöds jag på en liten grönsak – fin att titta på men en aning smaklös – och efter efterrätten blev det en bonusdessert i form av gelé. Överraskningsmomentet avseende den sistnämnda förstärktes av att den serverades först efter att hovmästaren säkerställt att jag verkligen var nöjd med allting och jag hunnit beställa en kopp kaffe!

Maten på Tim Raue håller alltså hög klass och även vinlistan är mycket intressant. Den innehåller givetvis mängder av sake men även en hel del champagne, bl a olika årgångar av Krug, Jacques Selosse och Dom Perignon. Många av vinerna serveras på glas – med priser från i sammanhanget låga 4 € per glas – och även flera av champagnerna. Det är exempelvis möjligt att beställa Krug på glas! Jag drack ett glas 2006 Solanes från Priorat till de två första rätterna, ett utvecklat och mycket bra vin som passade perfekt till vakteln. Till torsken valde jag en 2008 Scharzhofberger Riesling Kabinett från Egon Müller i Saar, ett riktigt trevligt halvtorrt vin som gjorde sig bra till fisken!

Restaurangen lider fortfarande av vissa barnsjukdomar, varav den mest utmärkande är att servicen är ojämn. Alla i personalen är väldigt trevliga, men nivån på kunskap och inställning varierar. Sommelieren hann jag bli god vän med och när jag hade svårt att bestämma mig för vilket vin jag skulle välja till fisken, lät han mig först smaka på två olika. På slutet kom Tim Raue själv fram till bordet och frågade om allt varit till belåtenhet! Sådant bättrar så klart på upplevelsen och gör att man känner sig nöjd som gäst.

Åk hit innan stället får sin andra stjärna, priserna stiger och det blir svårare att få ett bord!

VAD: Tim Raue, sannolikt Berlins bästa asiatiska restaurang

VAR: Rudi-Dutschke-Straße 26 (Kreuzberg). U Kochstraße

NÄR: Tisdag – lördag, 12 – 14 samt 19 – 22

PRISNIVÅ: Hög

Tidningar om Berlin

Ett bra sätt att få koll på vad som händer i Berlin just nu är att köpa det senaste numret av någon av tidningarna Tip eller Zitty. De kommer ut om lott, varannan vecka, på torsdagar, och tipsar om aktuella evenemang, kulturhändelser och uteliv. Dessutom innehåller de reportage, film- och musikrecensioner och annonser. Det allra bästa är att de berättar om allt som händer dag för dag, vilket är perfekt för att få reda på vilka klubbar som är öppna, vilka band som spelar, und so weiter, just de dagar man är i Berlin!

Zitty ger även ut das Berlin Buch – en veritabel bibel över staden som innehåller mer än 700 adresser till Berlins viktigaste muséer, gallerier, butiker, restauranger och klubbar – och Shopping, en shopping-dito med adresser till butiker inom mode, inredning och underhållning.

030 är en gratisvariant som man hittar på McDonald’s. Den kommer också ut varannan vecka, innehåller givetvis inte lika mycket redaktionellt material som Tip och Zitty men har nästan lika många tips. 030, som för övrigt är Berlins riktnummer, har även ett bra adressregister över bl a klubbar, barer och caféer, vilket är praktiskt om man inte hittar det man söker eller om man inte vet vad man söker!

Exberliner är ett engelskspråkigt månadsmagasin som också innehåller en hel del tips på vad som händer i stan. Namnet på tidningen är en ordlek och syftar på att en stor del av läsekretsen är expats, d v s utlänningar som tillfälligt eller permanent bosatt sig i Berlin. Formatet är inte lika behändigt som på de övriga stadstidningarna, så Exberliner lämpar sig bättre på soffbordet än som sällskap på stadsturen. Men för 2,50 € får man en hel del intressant och aktuell läsning!

Cupcake Berlin

Sedan april 2007 har det serverats smarriga amerikanska cupcakes i Friedrichshain. Närmare bestämt på Cupcake Berlin på Krossener Straße, på krypavstånd från Simon-Dach-Straße.

Det här caféet är inget annat än en liten del av himmelriket! Det är ett sådant ställe man bara vill omfamna och hoppas att det aldrig försvinner. Samtidigt vet man att företag som det här ofta är beroende av en enda eldsjäl för att kunna överleva. Eldsjälen i det här fallet är amerikanska Dawn Nelson som flyttade till Berlin 2006 och som driver stället tillsammans med sin make.

Cupcakesen som det hela utspelar sig kring är ”handgjorda med mycket kärlek” och det finns ingen anledning att betvivla det sistnämnda. Dessutom kostar de nästan inga pengar alls! För 2,50 € för en cupcake modell xl och 2 € för en stor kopp kaffe är inget man tycker är jobbigt att betala. Framförallt inte när det smakar så här bra! Enda problemet när man kommer hit är vilken sort man ska välja… Själv har jag fastnat för Hot Chocolate, som inte är särskilt het men en riktig chokladbomb! Helt underbar till en kopp kaffe. Och ja, även kaffet är riktigt bra!

Skulle man, av någon märklig anledning, inte gå igång på cupcakes finns det även brownies, New York cheesecake och äppelpaj att äta till sin kopp. Bakom disken hittar man dessutom traditionella amerikanska avarter som Root Beer, Dr Pepper och peanut butter & jelly sandwiches.

En cupcake ska för övrigt inte förväxlas med en muffin. Medan den senare kan liknas vid en portionsbakad sockerkaka – och kan vara både torr och tråkig – är en cupcake på amerikanskt manér sötare och dessutom lättare i konsistensen. Och framförallt har den, som frosting on the cake, just frosting on the cake! Alltså en slags topping av smörkräm. Mmmm…

VAD: Cupcake Berlin, en liten del av himmelriket

VAR: Krossener Straße 12 (Friedrichshain). U Frankfurter Tor / Samariterstraße

NÄR: Måndag – tisdag 13 – 19, onsdag – söndag 12 – 19

PRISNIVÅ: Låg – mellan 

Bilder från Prenzlauer Berg

Här kommer några bilder från i söndags.

Nu ska två av de sista bombhålen på Kastanienallee bebyggas. Gentrifieringen fortsätter – till glädje för vissa och till fasa för andra.

Prenzlauer Berg sägs vara det barnvagnstätaste området i norra Europa, men jag har svårt att tänka mig någon del i hela världen som skulle kunna ha fler barnvagnar! Vill man se upp för hundskit i Friedrichshain är det barnvagnarna man ska akta sig för när man är ute och promenerar i Prenzlauer Berg! Nu har det gått så långt att caféer och restauranger börjat muttra över att de lattetörstande föräldrarna inte fattar att man parkerar sitt fordon utanför lokalen istället för att ta med det in och stjäla plats från betalande kunder. En del har t o m börjat sätta upp förmanande skyltar, på sedvanligt myndigt tyskt vis. Som fina caféet Manolo på hörnet Schönhauser Allee / Danziger Straße:

Inte sällan parkerar vagnarna på rad, som här utanför fantastiska Sasaya på Lychener Straße:

Wasserturm Prenzlauer Berg i Kollwitzkiez är Berlins äldsta vattentorn, uppfört 1877 och i bruk till 1952. De gamla maskinarbetarbostäderna i tornet fungerar fortfarande som lägenheter och är enligt uppgift hett efterfrågade! Den gamla maskinhallen som tillhörde vattentornet, och låg precis bredvid, kom 1933 att fungera som nazisternas första koncentrationsläger, där kommunister, judar och andra ”fiender” till regimen fängslades och mördades. Den byggnaden förstördes dock redan 1935 och idag finns det en lekplats här. Makabert? Javisst, men samtidigt en naturlig del av kontrasternas Berlin.

Gott kaffe på Café Slörm

Café Slörm är ett fantastiskt litet café, mitt på genomfartsleden Danziger Straße och med gott kaffe och trevlig personal.

Den lilla uteserveringen, d v s möblerna utanför, är härlig så här års, när solens strålar äntligen börjar värma våra frusna själar igen! Det är man dock inte ensam om att tycka, så man får i regel hålla tillgodo med platserna där inne.

Inuti är stället så (medvetet) spartanskt inrett att det får vilket Kreuzbergcafé som helst att verka lyxigt. Det är udda, gamla soffor och fåtöljer, charmiga trälådor som bord och ett allmänt kaos av förvaringsskåp och allehanda prylar.

Längst in bor Paula och Leo. Det är två papegojor som fått ett helt eget rum, där de försöker sitta i fred från toalettbesökare och andra nyfikna gäster, som både vill fotografera och mata dem – åtminstone om man får tro den myndiga skylten som förbjuder just dessa båda saker! Och eftersom jag är snäll tog jag lite bilder av de andra gästerna istället!

Tillägg 2011-07-22: När jag var här häromdagen upptäckte jag att de har gratis Wi-Fi. Ytterligare en anledning att ta sig hit!

VAD: Café Slörm, trevligt kaffeställe i Prenzlauer Berg

VAR: Danziger Straße 53 (Prenzlauer Berg). U Eberswalder Straße

NÄR: (vintertider) måndag – fredag 8 – 19:30, lördag – söndag 10 – 19:30

PRISNIVÅ: Låg - mellan

Fran Healy på Magnet Club

I torsdags var jag och såg Fran Healy (sångaren i Travis) på Magnet Club. Han har inlett en solokarriär och släppte sin första egna skiva, trevliga Wreckorder, i höstas.

Som vanligt händer det mycket i Berlin och ibland blir det krockar. Samtidigt som Healys konsert spelade White Lies på Columbiahalle och med fantastiska Crocodiles som förband! Men man kan ju som bekant bara vara på ett ställe i taget. Och jag valde Magnet Club, något jag inte ångrar!

Missincat (italiensk folkpoptjej) och därefter Foley Stewart (amerikansk singer/songwriter och för kvällen även vikarierande ljudtekniker åt Healy) agerade förband, vilket tillsammans med Healys riktigt långa spelning gjorde att konserten blev totalt tre och en halv timme lång!

Missincat.

Det var en avskalad och intim tillställning där samtliga musiker spelade akustiska instrument. Dessutom är konsertlokalen liten, vilket skapar en intim och trevlig atmosfär. Healy körde faktiskt första låten utan mikrofon och det lät bra! För övrigt spelade han enbart gitarr – han hade tyvärr inget piano med sig – och i ungefär hälften av låtarna ackompanjerades han av en stråkkvartett.

Francis Healy bor i Berlin sedan några år och det var tydligt att han trivdes med att uppträda på hemmaplan. Publiken var förvisso inte särskilt svårflirtad, men Healy är onekligen oerhört publikfriande och sannolikt en av popvärldens mest sympatiska individer. Utan överdrift upplevde jag nog det bästa och mest utlämnande mellansnack jag någonsin hört på en konsert! Inför kvällens tredje låt, Travisklassikern Writing to Reach You, bekände han att han stulit ackorden rakt av men tyckte samtidigt att det kändes helt OK eftersom den han stulit dem från (Noel Gallagher i Oasis) själv stulit en massa låtar…

Fran Healy.

Det blev alltså en riktigt lång spelning. Om jag räknade rätt spelade han totalt tolv Travislåtar och nio sånger från nya skivan! Inför den femtonde låten påpekade Healy att det skulle bli den sista officiella låten, men tillade att ”jag hatar extranummer, så istället för att kliva av scenen och sedan komma tillbaka efter en stund, stannar jag kvar och tar emot önskemål!” Publiken blev givetvis helvild och skrek ut sina önskelåtar i mun på varandra, men det var ganska uppenbart att Healy, hur helylle han än är, redan i förväg hade bestämt vilka låtar han skulle spela. Han fick med de flesta av Travis största hits, men märkligt nog spelade han aldrig Why Does It Always Rain on Me?

Som tillägg till mitt tidigare inlägg om Magnet Club kan jag passa på att konstatera att det är ett med såväl indie- som Kreuzbergmått mätt ordningsamt ställe. Rökarna har sitt eget rum, med bar och allt de kan tänkas behöva, och alla drycker serveras i plastglas, som det dessutom är 50 cents pant på!

Stoppa för fan inget i ärmarna! Ordnung muß sein. Bitte!