Freies Neukölln har stängt

Vid årsskiftet stängde Freies Neukölln. Baren i Neukölln blev något av en institution, inte för att de serverade fantastiska drinkar eller erbjöd en mysig miljö – långt från det – utan för att det var stället som inledde omvandlingen av Weserstraße till den bargata den är idag. Och för att dess ägare Matthias Merkle gav ett ansikte åt den trångsynthet som dessvärre präglar delar av dagens Berlin. 2010 blev han känd när han publicerade en video (se den här) där han ondgjorde sig över alla ”turister” som kom och ”förstörde” hans stadsdel. Istället för att som barägare bli glad över fler gäster såg han dem som ett hot mot sina invanda vanor och sitt sätt att leva… Han tillhör alltså den växande och allt mer högljudda skara berlinare som tycker att alla nyinflyttade och tillfälliga besökare kommer hit och sabbar ”deras” stad. Allt enligt tesen fler människor – dyrare stad. Det intressanta är att de som klagar högst i princip alltid själva är inflyttade! Men eftersom de var här ”först” tycker de att de har claimat staden och att det de uppskattar (läs: låg hyra och billig öl) riskerar gå förlorat om fler kommer hit och driver på gentrifieringen.

Bild från i somras.

Lite bakgrund: Matthias, ursprungligen från Freiburg i sydvästra Tyskland (jodå, han är också inflyttad), lockas till Berlin i början av 90-talet. Han bosätter sig i Neukölln, en stadsdel med dåligt rykte och präglad av invandrare, hög arbetslöshet och kriminalitet. Han gillar verkligen sin stadsdel och att man kan hyra en jättelägenhet för nästan inga pengar alls, men tycker det är tråkigt att man måste ta sig till Kreuzberg när man vill gå ut och dricka öl. Tillsammans med sin partner och filmkollega Antje Borchardt öppnar han 2006 därför en Eckkneipe (=klassisk tysk kvarterskrog, belägen i ett gathörn) i hörnet av Pannierstraße-Weserstraße. Stället överlever mot alla odds – tydligen ska hans grannar ha slagit vad om hur många veckor det skulle dröja innan de tvingades stänga – och inspirerar dessutom andra som öppnar barer som Ä, Kuschlowski och Silver Future. Vintern 2008 upptäcker tidningen Zitty vad som håller på att hända i ”den farliga stadsdelen” och publicerar en serie artiklar under rubriken Neukölln rockt. Det blir katalysatorn som lockar ”alla” att komma hit. Droghandlarna försvinner från Weserstraße och nya barer och restauranger poppar upp som svampar ur jorden. Ryktet sprider sig långt utanför stadens gränser och istället för turkar och araber är det nu en ny typ av utlänningar som flyttar hit: studenter och andra levnadsglada från USA, Sydeuropa och Skandinavien. Efterfrågan på lägenheter stiger, hyresutvecklingen tar fart och många som bodde här redan tidigare får svårt att bo kvar.

Tillbaka till idag: Anledningen till att Freies Neukölln stängde var att hyreskontraktet löpte ut och att fastighetsägaren inte ville förlänga det (oklart varför). Men istället för att, som många andra gör, flytta till en ny lokal valde man att kasta in handduken. Och det är klart, med ett öppet förakt mot de flesta av sina gäster, en allmän rädsla för förändringar och inte minst med attityder som ”vi har en espressomaskin, men vi vägrar att sälja någon jävla latte”, är det kanske inte så konstigt att Matthias Merkle ger upp och stänger sin bar. Berlin är tveklöst en institution fattigare, men Neukölln är lyckligtvis inte mindre fritt för det!

Man kan se stängningen som ett tecken i tiden. Inte nödvändigtvis ett tecken på att en epok är på väg att ta slut, men att staden fortsätter att utvecklas. Berlin är fortfarande en ur många aspekter ofärdig stad, något som bidrar till dess charm och lockar hit människor från hela världen. Men det Matthias Merkle och hans meningsfränder inte inser är att man inte kan stoppa en stads utveckling. Tror man på frihet och människors fria vilja måste man också tro på marknaden – den som så många tycks hata för sakens egen skull – för den är inget annat än ett utslag av våra gemensamma intressen. Och då måste man också acceptera gentrifieringen av vår stad.

Tapas på Gastón

På Gastón på Weserstraße hittar man genuint spanska tapas till låga priser, lagade av en spansk kock och serverade av spanska servitriser. Stället drivs av Bruno Fraysse från Katalonien och hans tapasbar är ett tydligt tecken i tiden, på alla spanjorer som ”invaderat” Berlin – inte minst de här kvarteren – de senaste åren.

Maten är enkel men genomgående bra. Varje lördag är det paellakväll men övriga dagar är det fokus på de små rätterna.

Omelett med potatis och ost:

Friterade aubergineskivor med honung:

Friterad bläckfisk och sardeller:

Osttallrik bestående av – manchego! Ingen mångfald här inte, men vad gör det när den smakar så bra!

Även vinerna är enkla, men priserna är låga och mängden i glasen generös.

VAD: Gastón Tapas Bar, tapasrestaurang på Weserstraße

VAR: Weichselstraße 18 (Neukölln). U Rathaus Neukölln

NÄR: Dagligen, 16-02 (mat från 17)
PRISNIVÅ: Låg

Äggröra på La Femme

La Femme är ett turkiskt café/konditori på Kottbusser Damm, på gränsen mellan Kreuzberg och Neukölln. Här kan man med fördel hugga in på en magiskt god äggröra, Kayseri Tavasi, med skinka och goudaost. Se bara till att göra tillvalet gouda och undvik för guds skull den illasinnade vitlökskorven sucuk! Sesambrödet som serveras till är dock väldigt trevligt.

Stämningen i lokalen är mycket livlig. Det är ett ständigt sorl över den turkiska bakgrundsmusiken och sluter man ögonen känns det som man befinner sig i en basar i Istanbul!

VAD: La Femme, turkiskt frukost- och fikaställe

VAR: Kottbusser Damm 77 (Kreuzberg/Neukölln). U Schönleinstraße

NÄR: Måndag-fredag 6-21, lördag-söndag 7-21

PRISNIVÅ: Mellan

Musashi

Snabbt tips: Musashi är en anspråkslös och väldigt-lätt-att-missa sushibar på Kottbusser Damm, på gränsen mellan Kreuzberg och Neukölln – men på ”rätt” sida gatan för att rent tekniskt hamna i den senare.

Och med fantastisk sushi, bl a underbar laxsashimi och jättegoda avokado-laxmaki! Stället känns (bokstavligen) som en liten del av Japan. Kvalitén på råvarorna är superb, riset perfekt och känslan genuin! Dessutom billigt. Och wifi (via tjänsten the Cloud).

VAD: Musashi, jättebra sushi till låga priser

VAR: Kottbusser Damm 102 (Neukölln). U Schönleinstraße

NÄR: Måndag – lördag 12 – 22:30, söndag 14 – 22

PRISNIVÅ: Låg – mellan

Katie's Blue Cat

Katie's Blue Cat är ett jättetrevligt litet café i Kreuzkölln.

Inriktningen är amerikansk, med tydliga inslag från den övriga engelskspråkiga världen. Således hittar man allt från cupcakes och cheesecake till klassiska pajer och scones med clotted cream. Och inte minst en massa läckra tårtor! Och allting är hembakat. Samtidigt har de den goda smaken att dra ner på sockret i det de bakar för att framhäva de naturliga smakerna från övriga ingredienser – det tackar vi för!

Det finns inga ”riktiga” frukostalternativ på menyn, men de har goda bagels och en riktigt trevlig granola med yoghurt och frukt, så det lönar sig att gå hit för att äta frukost ändå. Och, inte minst, de har förmodligen Neuköllns bästa kaffe, vilket inte är så konstigt eftersom bönorna kommer från Bonanza Coffee Heroes!

VAD: Katie´s Blue Cat, trevligt café med bra kaffe

VAR: Friedelstraße 31 (Neukölln). U Schönleinstraße           

NÄR: Tisdag – fredag 8:30 – 18:30, lördag – söndag 10 – 19

PRISNIVÅ: Låg – mellan

Glass hos Fräulein Frost

Fräulein Frost är ett jättetrevligt glasställe på Friedelstraße i Kreuzkölln. En euro per kula kostar det, om man inte vill våga sig på någon av de mer avancerade varianterna.

Det är ett populärt café och det är lätt att förstå varför! Glassen är god och hela stället genomsyras av en glad och positiv atmosfär. Vill man inte äta glass finns det även kaffe, våfflor, kakor, öl och vin.

En bägare med tre kulor, den stora lampan tänd och Vampire Weekends nysläppta skiva i lurarna… Ja, sommaren är här!

Slutligen och apropå ovan nämnda skiva, ett musiktips med en kärleksförklaring till en helt annan stad: http://www.youtube.com/watch?v=_mDxcDjg9P4

VAD: Fräulein Frost, god glass i Neukölln

VAR: Friedelstraße 39 (Neukölln). U Schönleinstraße

NÄR: Måndag – fredag från 13, lördag – söndag från 12

PRISNIVÅ: Låg – mellan

Ankerklause

Det är lite sunkigt. Stället har sett likadant ut sedan 90-talet och någon renovering verkar inte stå högst upp på agendan. Det är uppenbart att fokus på Ankerklause – enligt egen utsago Berlins finaste hamnbar utan hamn – snarare är att gästerna ska få bästa möjlighet att dricka sig berusade och äta sig mätta (i den ordningen), än att de ska ha det så fint som möjligt.

Men läget är exemplariskt, precis vid Maybachufer längs Landwehrkanal, på gränsen mellan Neukölln och Kreuzberg. Precis där man vill vara så här års när vintern äntligen släppt sitt grepp om Berlin och man kan börja leva igen!

Och deras cheeseburgare är helt OK!

OBS! Se till att få plats på den lilla verandan ut mot kanalen!

VAD: Ankerklause, klassikt Neuköllnhak vid kanalen

VAR: Kottbusser Damm 104 (Neukölln). U Kottbusser Tor / Schönleinstraße

NÄR: Måndag från 16, tisdag – söndag från 10

PRISNIVÅ: Låg – mellan

Svenska godsaker på Café Valentin

Har du saknat riktiga kanelbullar och blåbärssoppa i Berlin? Semlor och prinsesstårta? Look no further! Sedan lite mer än ett halvår tillbaka finns svenska Café Valentin på Sanderstraße i Neukölln. De erbjuder bland annat dessa specialiteter – samt en varm och inbjudande atmosfär. Och även kaffet från den fina Elektran smakar bra!

Trottoaren utanför regeras av Wilma, en lika charmig som bestämd liten fransk bulldogflicka.

VAD: Café Valenitin, svenskt café i Berlin

VAR: Sanderstraße 13 (Neukölln). U Schönleinstraße

NÄR: Måndag – lördag 10 – 18

PRISNIVÅ: Låg – mellan

På spaning i Neukölln

Prenzlauer Berg har sin Kastanienallee, Schöneberg har Goltzstraße och i Friedrichshain finns Simon-Dach-Straße. Alltså bar- och restauranggator som fungerar som ett slags pulsåder för respektive stadsdel och utgör epicentrum för där det händer.

Motsvarigheten i Neukölln är Weserstraße. Den börjar vid Hermannplatz och Kottbusser Damm och sträcker sig sydost genom Kreuzkölln – som norra delen av stadsdelen populärt kallas – och vidare i den riktningen. I likhet med exempelvis Simon Dach var det här inte mer än en sömnig bostadsgata från början. Men så öppnade en bar – baren Ä i fallet Weserstraße – och så en till och ännu en och så vidare! Barerna och pubarna på Weserstraße är, än så länge måste jag tillägga – läser du det här inlägget om tre år undrar du kanske vad jag yrar om – inte lika många som på ovan nämnda gator, men det öppnar nya ställen hela tiden! Atmosfären känns dock annorlunda här. Det som med svenska mått mätt upplevs som alternativt på Simon-Dach-Straße och i Prenzlauer Berg är ibland ännu mer alternativt här. Det är lite enklare, lite skitigare – och lite mer inne, om man får tro dem som tycker sådant är viktigt...

Samtidigt finns det ett slags intressant bitterhet, nästan fientlighet, från många av de boende i området, t o m bland vissa av pub- och barägarna, mot turister i allmänhet och laptop-försedda hipsters i synnerhet. Man verkar livrädd för alla former av utveckling – och gentrifiering i synnerhet – som i slutändan riskerar leda till högre hyror och att man tvingas ändra sin livssituation (läs: skaffa ett riktigt jobb) eller flytta. Ungefär: passar vi oss inte öppnar det snart upp ett latte-ställe på hörnet och sedan är det bara en tidsfråga innan barnfamiljerna flyttar in och då är det definitivt kört…

Detta manifesteras inte minst genom ovanstående slagord, från en husvägg på Weserstraße: ”Wessis, bleibt in Prenzlauer Berg”. Wessis är slang för västtyskar och innebörden blir därmed ”Västtyskar, stanna i Prenzlauer Berg”. Uppmaningen kan tyckas lite motsägelsefull, med tanke på att Neukölln, där vi nu är, låg i Västberlin, och alltså var en del av Väst, medan Prenzlauer Berg låg på östsidan! Men man syftar på att det gentrifierade Prenzlauer Berg blivit vad det blivit på grund av att det ”invaderats” av en massa välmående västtyskar (och utlänningar), som gjort att hyrorna höjts och att s k ”vanliga” människor tvingats bort… Det man bortser från i det resonemanget är att många av västtyskarna flyttade till Prenzlauer Berg först efter att östtyskarna flytt stadsdelen efter murens fall och lämnat en massa tomma lägenheter efter sig och att det överlag inte var rika människor som flyttade dit, utan snarare ungt folk som attraherades av de (i jämförelse med väst) låga hyrorna, i kombination med en spännande tillvaro. Nåväl, det har runnit en del vatten genom Spree sedan dess, min poäng är att orden på väggen snarare ska ses som en vänster-högergrej än som en motsättning mellan wessis och ossis. Men intressant är det!

Hur som helst finns det flera anledningar att ta sig till Weserstraße någon kväll: Nämnda Ä, Holz-Kohlen, vodkabaren Kuschlowski eller nyligen öppnade Gastón för att nämna några av dem.